Sångsvanar

Det närmaste jag har kommit epitetet naturfotograf, i betydelsen fotograf som tar bilder av fåglar och vilda djur, under min tid som amatör- och hobbyfotograf, är nog i oktober i fjol när en flock sångsvanar vilade på åkrarna nära skogsbrynet. Jag hade just skaffat ett nytt teleobjektiv (utan stabilisator) och när jag såg svanflocken tänkte jag att nu har jag min chans att pröva objektivet.

Jag tog kameran och stativet med mig och gick upp mot åkrarna i sakta mak för att inte skrämma bort de rara fåglarna. Ju närmare jag kom desto långsammare gick jag. Jag kunde skönja en märkbar oro i flocken ju närmare jag kom. Där fanns både ungfåglar och äldre svanar.

Med långsamma rörelser riggade jag upp stativet och stod länge på samma ställe innan jag åter igen tog några steg närmare och påbörjade fotograferingen. Men fåglarna såg så sjuttons små ut i kameraögat så jag undrade nog ifall de alls skulle synas på bild. Men nu när jag har beskurit bilden och förstorat upp den en aning så syns de ju riktigt bra trots allt.

Nu måste jag bara ta en favorit i repris. Jag är själv så förtjust i katten på fönsterbrädet som jag fotade i december i fjol där den satt i ett fönster i Neristan. Nu har jag beskurit bilden på ett annat sätt och förstorat den en aning. Den ser på något sätt så hemlighetsfull ut. Och vad spanar den efter? Andra katter, möss ...?

Och tänk, att i natt tar vi ett kliv närmare sommaren igen i och med förändringen till sommartid. Söndagen går an, men måndagsmorgonen lär inte bli så lätt för oss morgontröttingar! Gäsp!