Nyårsafton...

VÄntligen blev den av, den första skidturen denna vinter. Fick höra av en kompis att mitt favoritspår till Lillpotte var "nyuppdraget" och så klart gick jungfruturen dit då. Skidorna hade bra glid och någotsånär fäste (det var svårt att veta vad man skulle smörja med idag). Det var så roligt att glida iväg i spåret eftersom jag har varit "skidträngd" så länge ;) Ungefär så här såg det ut i spåret:

Denna gång hade jag inte kameran med för jag tänkte skida så mycket jag bara orkade. Bilderna är från januari i år från samma spår.

Det kändes rätt kallt i början men när blodcirkulationen väl kommit igång i kinder och näsa också gick allt bra. Det fastfrusna leendet på läpparna och de kalla framtänderna när jag kom hem vittnar väl om vilken känsla jag hade under skidturen :)

Samma kväll som vi fotograferade ladan gjorde vi några experiment med tomtebloss också. Storebror "målade" i mörkret med tända tomtebloss i handen medan jag fotograferade. Med följande bilder vill jag önska alla vänner, bekanta och obekanta ett riktigt gott slut på år 2010 och ett Lyckosamt och Kreativt Nytt År 2011!

Att skriva med ljus...

Att fotografera betyder egentligen att skriva med ljus. Här om kvällen var storebror och jag ute och "skrev med ljus" i mörkret, utan blixt, men med lång exponeringstid (inställning: BULB). För att få så litet brus som möjligt var kamerans ISO-tal inställt på lägsta möjliga och kameran stod på ett stativ för att undvika skakningsoskärpa. Med bländaren öppen i 7 minuter blev resultatet det som syns ovan. Kamerans sensor har en förmåga att ackumulera ljus och se färger där våra ögon endast ser ett grått mörker. Det riktigt ljusa i bakgrunden måste vara en reflektion på himlen av stadens ljus.

I ett bildbehandlingsprogram på datorn fixades sedan vitbalansen och den mörka delen av ladan upplystes litet. Ovan och nedan syns två olika resultat av bildbehandlingen. Betänk att bilden är tagen i kvällsmörkret den 29.12 ca. 21.30-tiden utan blixt.

Det känns tomt i stugan...

Efter att ha haft en del av våra nära och kära hemma över julen börjar stugan så småningom vara tom, känns det som. Var och en far hem till sitt, men det är väl så det ska vara om än det känns vemodigt. Jag fick trösta mig med mitt favoritkaffe och några chokladbitar. Det lindrar åtminstone för stunden :)

Vi fick en jättefin skål av keramik i julklapp (kiitos O:n perheelle!). Jag måste bara fota den och berätta att den är gjord av keramiker Pirjo Nylander (www.okra.fi). Och jag är väldigt förtjust i den!

Och här har vi några tomtar på loftet igen!

Sommarminnen

Sommaren är min absoluta favoritårstid. Nu när vintern är som mörkast och kallast (nåja, idag är utetemperaturen ändå uthärdlig) är det skönt att tänka tillbaka på årets varma sommar. Kommer ni ihåg hur varmt det var? Ännu i mitten av augusti var det sol och värme och havsvattnet kändes som "linnunmaito". Ljuvligt! Vågorna slog mot havstrandens vita sand och solen var på sitt bästa humör. Vad mer kan man önska?

En sådan kväll måste solglittret i havsvattnet och vågornas fräsande skum förevigas för att bilderna ska finnas kvar och kunna tas fram när längtan efter sommarens sol och värme sätter in och är som värst.

På rea...

Gårdagens fynd på rean var den här svarta ljusstaken med glashjärtan. Minus 70 % var väl inte fy skam? Egentligen köpte jag den med tanke på barnbarnets mor som jag tror att kommer att gilla den. Och i så fall åker den söderut i morgon. Vi får se hur det blir. En vit pappersstjärna följde också med hem. Och nu är den röda stjärnan som hängt i köket utbytt mot den vita. Nu syns det t.o.m. att stjärnan lyser så klar.

Litet pysselsaker inhandlades också; åtminstone de mindre knapparna på bilden nedan kommer troligtvis att bli örhängen så småningom. De större passar mera som broscher, eller hur?

Stenarnas budskap är en hälsning till dotter Hattmodellen. Jag hoppas att både foten och magen är i skick igen :)

Sedan måste jag ju tillstå att jag är väldigt svag för, ja, jag vill inte göra reklam så jag ger bara några ledtrådar; ordet börjar på Mari och slutar på mekko, speciellt deras klänningar. Därför fanns också klänningen på bilden i en av mina plastpåsar när vi kom hem. Jag tyckte att den skulle passa så bra med min tovade svart-lila gallerschal. Så kan det gå när man är på rea...

Nu är glada julen slut, slut, slut...

... och det stora "tomteracet" är på tillbakagång upp mot norr igen. Jag lyckades få en snabb bild av dem i går med min kameratelefon när vi kom från Ylivieska. Nuförtiden är det väl REAn som dansar julen ut, verkar det som. Det var medelmåttligt mycket folk vid Kärkkäinens. Så man behövde åtminstone inte trängas. Och maten vid Pedrinas är ju alltid lika god och det var skönt att få litet omväxling när man ätit traditionell julmat i flera dagar.

Nu när julfirandet snart övergår i nyårsfirande vill jag bjuda på några bakelser som tröst. Och jag kan garantera att dessa bakelser inte ger några extrakilon.

Varsågoda!

En husmors bekännelser...

Jag har ett favoritträd, en björk, på bakgården. Egentligen står trädet i ensamt majestät ute på åkern, inte på själva gårdsplanen om jag ska vara riktigt noggrann. Jag brukar fotografera björken nu som då, i solnedgången, i dimma, i sommarskrud o.s.v. Naturen inspirerar mig väldigt mycket. Himlens färgskiftningar, naturens växlingar och ljuset, det viktiga ljuset som spelar så stor roll vid fotografering.

Jag har ofta kameran med när jag är ute. Ibland hittar jag skrot på mina promenader. Och jag måste erkänna att jag är helt såld på skrot! Jag tycker visst inte att folk ska dumpa skrot i naturen, nej, tvärtom. Men om jag råkar springa på någon skrotbil eller skrothög som redan funnits länge på en plats så kan jag bara inte låta bli att fotografera. En riktig skrotfotograf alltså!

Vad sägs om en skrotpromenad i kölden?

Dagarna går snabbt när man har roligt...

Efter ett besök i staden för påfyllning av förråden och anskaffning av födelsedagspresent blev det dags för fotografering igen. Vi hade inhandlat två stora lakan för dubbelsäng, ett svart och ett vitt. Storebror fixade till det vita lakanet som bakgrund i vår nya fotostudio som denna gång placerades (håll i er!) i tvättrummet! Hattmodellen fick agera fotomodell i dag (vilket hon gör så gärna ;) Hon svepte in sig i det stora svarta lakanet och vi började på. Storabror gillar också att fotografera och när man gör det tillsammans lär man sig hela tiden nya saker, ja, åtminstone tycker jag det.

Det svåraste var att hantera kameran och den lösa externblixten samtidigt. Händerna ville liksom inte riktigt räcka till :) när man inte är så van. Men modellen var på gott humör och trots att det var trångt med två fotografer i vårt lilla tvättrum gick allt rätt så lugnt till ändå. (Men nästa gång ska jag stryka lakanet innan fotograferingen.)

En av bilderna blev något överexponerad, men själv tycker jag att den funkar bra som sådan.

Elämä on ehanaa!

Tänk att minstingen i familjen fyller 19 år idag! Grattis, grattis! Vi var just inne och sjöng "Har den äran idag" på tre språk samtidigt för honom! ( Ja, vi var alltså 3 st. som sjöng också.) Det var kanske inte sååå uppskattat, men ändå.

Igår hade jag fotostudio här hemma. Så här gjorde jag: Jag tog en stol från köket och satte in den i vårt lilla vindfång. Sedan kastade jag min gamla svarta kavaj över stolsryggen och vips hade jag en FOTOSTUDIO. Jag kopplade till externblixten och fick goda råd av äldsta sonen. Jag började med att fota ett par av mina keramikalster.

Självporträtt? Kanske, kanske inte! Men visst känns det som om taggarna står ut ibland.

Hästen har jag jobbat med i höst på keramikkursen. Glasyren är brons.

Sen blev det banan för hela slanten.

Mogen och rätt så god!

Håll huvudet varmt i kylan!

Kan inte låta bli att berätta om min vurm för tovade hattar.

Eftersom tovning är ett av mina intressen som jag hållit på med i ungefär 8 år vill jag visa några resultat av av mitt "bakande" som gubben kallar det. Jag tycker att det är speciellt roligt att tova hattar som ser halvvilda ut. Det är bara fantasin som sätter gränserna för hur hattarna kommer att se ut då de blir färdiga. Jag brukar ha en ursprungside´när jag sätter igång och plockar fram den färgade ullen. Men när jag rullat och gnuggat och tovat ihop ullen med hjälp av såpvatten kan det hända den uppfört sig litet annorlunda än vad jag hade tänkt. Då blir det att ta till plan B och tänka om och försöka göra det bästa av det. Något brukar det alltid bli och ibland kan jag vara alldeles nöjd med resultatet själv också.

Hattarna är jättevarma och jag skulle önska att min dotter Hattmodellen också skulle använda en tovad hatt i den här vinterkylan! ;)

Till flydda tider återgår min tanke än så gärna...

Såhär såg det ut i skidspåret till Lillpåtte i början av januari i år.

Och, jag måste erkänna att, allra mest längtar jag ut i skidspåret just nu. Mina skidor är fixade (tack moffa!) och står och väntar i bilgaraget. Men det har varit så förhärdat kallt så det har liksom inte blivit av ännu. Men snart... ;)

Jag vet ju inte heller om mitt favoritskidspår till Lillpåtte kommer att hållas öppet i år.

Den speciella eftermiddagen i början av januari när jag hade kameran med i spåret höll solen på att gå ner och det var liksom ett rosa sken överallt under en kort stund. Det var intressant att följa med hur ljuset växlade under en timmes tid. Det var en otroligt vacker eftermiddag. Den gången fotograferade jag mera än jag skidade.

Tackochlov har det blivit varmare utomhus igen och den välbehövliga promenaden blev av idag. Men vinden var bitande kall och det var skönt att komma in i stugvärmen igen efter promenaden och sätta sig vid brasan och tina upp.

Det är julannandag och det strålar en stjärna i fönstret.

Fönstertittare...

Gick en sväng i Neristan strax före jul och tittade på fönstren som var med i neristassbornas adventskalender. Märkte då att min f.d. arbetsplats hade lucka 15 i sitt fönster. Trevlig idé att ha "fönsterlucköppning"! När jag gick vidare såg jag en katt sitta i ett fönster där det inte fanns någon adventskalenderlucka, men jag kunde inte låta bli att fota katten trots att jag kände mig som en olovlig fönstertittare som tittade in bakom okända människors gardiner.

Dagen före julafton såg det ut så här på slätten när solen höll på att gå ner bakom skogsbrynet.

När juldagskvällen glimmar...

Gårdagskvällen förlöpte med sällskapsspelet Alias (tack Ida!) tillsammans med familjen. Storabror och Ida var de snabbaste och mest kvicktänkta av oss alla igår, hur det nu kom sig...

Innehållet i den välfyllda godisskålen minskade i snabb takt.

Hade tänkt gå på en välbehövlig promenad idag, men när jag kollade termometern på utsidan visade den

-19 (på förmiddagen) och promenadivern försvann med det samma. Men för att få litet frisk luft gick jag ut på gården och fotograferade tills linsen blev immig och fingrarna genomfrusna.

Juldagen